Gränslandet mellan tro och vetenskap
Den eviga diskussionen om huruvida vetenskapen kan säga något meningsfullt om religiösa övertygelser har återigen seglat upp i det offentliga samtalet. Denna gång sker det via en ovanlig väg: en kosmologisk tolkning med teologiska slutsatser. Fysikern Michael Guillén, tidigare lärare vid Harvard och vetenskapsredaktör på ABC News, driver i en tankeväckande tes att himlen kan finnas på andra sidan den så kallade kosmiska horisonten – den yttersta gränsen för vad mänskligheten kan observera i universum.
Guilléns resonemang tar avstamp i fundamentala kosmologiska principer: universum expanderar, och på enorma avstånd finns regioner som avlägsnar sig så snabbt att deras ljus aldrig når oss. Denna gräns för det observerbara universum förvandlas i Guilléns teori till en mystisk tröskel. Enligt hans tes existerar det bortom denna punkt en sfär som är otillgänglig för materia i vanlig mening, men som är kompatibel med icke-materiella entiteter och präglad av en nyckelegenskap: tidlöshet.
Vad är egentligen den kosmiska horisonten?
Inom kosmologin är ordet ”horisont” inte en fysisk mur, utan en observationsgräns skapad av det faktum att ljusets hastighet är ändlig och att universum har en begränsad ålder. Det finns ett ”hit men inte längre” som beror på hur kosmos har expanderat sedan alltings början. En central pusselbit för att förstå denna gräns är den kosmiska bakgrundsstrålningen (CMB), det fossila skenet från ett ungt universum som vi fortfarande kan detektera.
Det är vid denna yttersta ridå som vetenskapen möter det oförklarliga. Guillén menar att där den fysiska observationen tar slut, tar något annat vid. Han beskriver det som en zon utan dåtid eller framtid, utanför de vanliga reglerna för rumtiden – en beskrivning som slående väl stämmer överens med många religiösa föreställningar om det eviga riket.
Där tiden upphör att existera
Den mest diskuterade aspekten av teorin är påståendet att tiden stannar vid denna horisont. Inom relativitetsteorin beror tidsuppfattningen på observatören, likt hur tiden verkar sakta ner för ett föremål som närmar sig ett svart håls händelsehorisont. Guillén applicerar detta på universums yttersta kant och föreslår att det vi kallar ”himlen” kan vara en faktisk, fysisk plats som existerar i detta tidlösa tillstånd.
Även om det vetenskapliga samfundet ofta varnar för att förvandla geometriska horisontmodeller till teologiska berättelser, har Guilléns vision väckt en djup fascination. Det är en suggestiv tanke att de svar mänskligheten sökt i tusentals år kan finnas dolda precis utanför vår förmåga att se, i det eviga ljusets gränsland bortom universums sista utpost.
