Klockan är sex på morgonen. Medan staden fortfarande sover under ett täcke av grå gryning, kliver 65-åriga Adrie ur sängen. Det finns ingen lyx i hennes morgonrutin, inget lugnt skrivbordsarbete som väntar. För Adrie handlar vardagen om fysisk uthållighet. Hon är lokalvårdare, och hennes arbetsdag består av att svabba golv, dammsuga, skura toaletter och tömma papperskorgar. Sex timmar om dagen, fem dagar i veckan. Mer än så orkar inte kroppen längre.
Efter en snabb frukost drar hon på sig sina arbetskläder och sätter sig på cykeln. Destinationen är kontorslandskap och en vårdinrättning. Här krävs det att allt går snabbt, snyggt och sker i rätt tid.
Ett osynligt arbete som känns i varje led
”Vid nio-tiden måste skrivborden glänsa igen”, berättar Adrie. Det är ett märkligt yrke; ingen får se att hon har varit där, men alla märker direkt om hon inte har varit det. Adrie har arbetat inom städbranschen sedan hon var tjugo år gammal. Det började på hotell och fortsatte senare på fasta platser. Det var ett arbete hon kunde få utan formella diplom – ett jobb där det handlade om att ta i och aldrig ge upp.
Men decennierna av tungt arbete har satt sina spår. Att städa är inte lätt. Man står upp hela tiden, böjer sig, lyfter tunga hinkar, vrider ur trasor och skurar golv med en repetitiv kraft som tär på lederna. ”Mina knän är stela. Min ländrygg värker ofta mot slutet av dagen. När jag kommer hem måste jag sätta mig ner direkt. Av med jackan, av med skorna. Bara vara helt stilla”, säger hon.
Pensionsåldern som ständigt flyttas framåt
I Nederländerna, där Adrie bor, får hon sin allmänna pension (AOW) först vid 67 års ålder. Men oron gnager; hon har sett hur pensionsåldern gradvis skjutits framåt under årens lopp. Som 65-åring har hon minst två år kvar att arbeta, förutsatt att reglerna inte ändras igen. Tanken på att orka hela vägen fram är en tung börda att bära.
Trots att hon har betalat in till tjänstepension hela sitt yrkesliv, räcker pengarna inte till. Eftersom hon ofta arbetat deltid för att få ihop livspusslet, är den beräknade tilläggspensionen skrämmande låg. ”Om jag skulle ta ut min tilläggspension nu, skulle jag få cirka 7 000 kr brutto i månaden. Det räcker inte. Det täcker inte ens mina fasta kostnader som hyra, el, försäkringar och mat”, förklarar hon krasst.
Ensamheten och stoltheten
För fem år sedan blev Adrie änka. Hennes man var den som alltid sa att de skulle klara sig, men nu står hon ensam med alla utgifter. Utan en andra inkomst att luta sig mot finns det inget utrymme för misstag. Trots att hon är öppen för att träffa någon ny, har det inte skett ännu, och det ekonomiska ansvaret vilar tungt på hennes axlar.
”Jag unnar mig små saker för att hålla modet uppe. En middag ute med min dotter, nya skor när de gamla är helt utslitna, eller en bukett blommor till mig själv på fredagen”, säger hon. Adrie vägrar att bli bitter. Hon är stolt över sitt livsverk – att hon uppfostrat sina barn, vårdat sin sjuke man och alltid tagit sitt ansvar. Hon fortsätter så länge kroppen tillåter, med hopp om att knäna och ryggen håller hela vägen fram till målsnöret.
