En gåta i isens rike
I det karga och majestätiska öriket Svalbard har naturen nyligen visat upp ett mysterium som får forskarvärlden att häpna. Trots att havsisen i Barents hav har krympt i en rasande takt under de senaste decennierna, har områdets isbjörnar blivit allt fetare. Denna upptäckt, som nyligen publicerades i tidskriften Scientific Reports, kastar nytt ljus över hur naturen reagerar på dramatiska miljöförändringar – och visar att livet i Arktis är mer komplext än vi någonsin kunnat ana.
Andrés Ordiz Fernández, professor vid fakulteten för biologiska och miljövetenskapliga vetenskaper vid universitetet i León och medlem i IUCN:s expertgrupp för björnar, beskriver situationen som paradoxal. Han noterar att den globala uppvärmningen har halverat havsisens yta på det norra halvklotet på bara några decennier. Även om trenden pekar mot att en tredjedel av världens isbjörnar kan försvinna inom 50 år, verkar björnarna vid Svalbard just nu trotsa oddsen.
Fetma som en symbol för överlevnad
Att en isbjörn är ”fet” är i detta sammanhang en uteslutande positiv nyhet. För dessa djur är fettreserverna livsviktiga: de fungerar som värmeisolering mot den bitande kylan, ger energi under perioder av svält och är en förutsättning för att honorna ska kunna producera den näringsrika mjölk som krävs för ungarnas överlevnad.
Forskarlaget, lett av Jon Aars vid Norsk Polarinstitutt, har analyserat data från mer än tre decennier. Genom att mäta isbjörnarnas kroppskondition baserat på vikt och storlek har de sett en oväntad vändning. Efter en nedgång mellan 1995 och 2000 har björnarnas skick börjat förbättras markant.
Anpassningens mästare
Hur är det då möjligt att isbjörnar blir tyngre när deras primära jaktmarker – havsisen – försvinner? Svaret tycks ligga i en imponerande anpassningsförmåga. Till skillnad från andra populationer som är helt beroende av sälfångst på isen, har isbjörnarna på Svalbard börjat diversifiera sin diet. De har blivit opportunister som allt oftare jagar renar och valrossar på fast mark.
- Ökande renpopulationer: Efter år av mänsklig överexploatering har renstammen på Svalbard återhämtat sig, vilket erbjuder en stabil födokälla under sommaren.
- Koncentrerade byten: Det minskande istäcket tvingar sälar att samlas på mindre ytor, vilket ibland gör dem till lättare byten för björnarna.
- Ecosystemets komplexitet: Ökningen av valrossar, som tidigare decimerats kraftigt, har också gett björnarna nya jaktmöjligheter.
En skör framgång
Trots de nuvarande positiva siffrorna är forskarna försiktiga med att fira för tidigt. Jon Aars betonar att det finns en gräns för hur långt anpassning kan nå. ”Vid någon tidpunkt kommer ekosystemet att passera en brytpunkt”, varnar han. Det finns inga isbjörnspopulationer i områden där havsisen är helt borta året runt. Även om isbjörnarna på Svalbard just nu visar en häpnadsväckande motståndskraft, förblir deras framtid oviss i en värld som fortsätter att värmas upp.
