Sibirien är en karg plats. När termometern kryper ner mot minus 50 grader utanför fönstret är det inte många som tror på möjligheten att driva upp plantor i ett växthus. Bekanta skakade på huvudet när bloggaren Oksana Artemenkos familj påbörjade bygget av ett vinterisolerat växthus som en tillbyggnad. De sa att det var pengarna i sjön och att ingen uppvärmning i världen skulle räcka till.
Men nu har två vintrar passerat. Växterna i växthuset mår utmärkt och ägarna gläds fortfarande över att de inte lyssnade på skeptikerna.
Inspiration från Kina
Idén till konstruktionen kom från Kina. Där har man länge byggt stora växthus med dubbel täckning: plastfilm på utsidan och plastfilm på insidan, med en luftspalt på 10–15 centimeter mellan lagren. Det fungerar utmärkt; grönsaker växer fram till senhösten, och i varmare regioner under hela vintern.
Familjen bestämde sig för att göra något liknande men använde polykarbonat (kanalplast) istället. De valde att bygga det som en tillbyggnad till en befintlig verkstad. Där fanns redan en brunn och en av väggarna bestod av timmer, vilket gav extra värmeisolering. Resultatet blev en hybrid: tre sidor av polykarbonat och den fjärde en tät trävägg.
Så genomfördes bygget
Man valde en enkel lösning för grunden. Gamla slipers grävdes ner en halv meter i marken, på dessa lades en trästomme som konstruktionen fästes i. Hörnstolparna gjordes av 100×150 mm virke och resten av 50×100 mm. Växthuset byggdes tre meter högt – medvetet högt för att snön lättare ska glida av taket och inte trycka sönder polykarbonaten.
Utsidan kläddes med polykarbonatplattor. Tanken var att använda samma material på insidan, men när materialet inte räckte till fick en del av innerväggen kläs med plastfilm istället. Det var tänkt som en tillfällig lösning, men den har nu suttit i två år och fungerar fortfarande utmärkt.
Mellan det yttre och inre lagret lämnades en luftspalt på 10 centimeter. Denna isolering visade sig vara tillräcklig för att hålla kvar värmen. Dörrar installerades på två håll: en inifrån verkstaden och en utifrån. Den yttre dörren tätas med plastfilm under vintern för att undvika frostgenomslag.
Uppvärmning och ljus
Växthuset värms upp via en vedpanna i verkstaden. Längs omkretsen löper järnrör med en diameter på 80 millimeter – en rejäl och pålitlig lösning. Som komplement finns en elpanna som startar automatiskt om ingen eldar i vedpannan och temperaturen sjunker.
Inuti växthuset har man byggt odlingshyllor i tre plan, och ovanför varje plan sitter växtbelysning. Det har blivit en riktig grön oas mitt i vintern där man kan fly undan kylan.
Vad växer i vinterkylan?
I växthuset övervintrar rosor i krukor utan problem – de behöver inte ens täckas över. Redan i februari börjar de sätta knoppar. Här förvaras även moderplantor av pelargon, palettblad och andra växter som senare används för sticklingar. Tidigt på våren sår de fröer till plantor här, vilket gör att de slipper ha fönsterbrädorna fulla med krukor inne i bostaden. De driver även upp lök och andra grönsaker.
Oksana säljer en del av plantorna, och intäkterna räcker för att täcka uppvärmningskostnaderna för hela året. För eget bruk kan de driva upp hundratals plantor av grönsaker och blommor utan att behöva oroa sig för platsbrist.
Utmaningar och lärdomar
Självklart finns det nackdelar. För det första är det kostnaden för uppvärmning. Under de mest extrema köldknäpparna måste man övervaka temperaturen konstant, vilket gör att man blir bunden till hemmet. För det andra visade det sig att takhöjden blev i högsta laget, vilket leder till viss värmeförlust. En något lägre konstruktion hade varit mer energieffektiv.
Trots dessa små skavanker är de mycket nöjda med sitt växthus. Konstruktionen har bevisat sin duglighet även i sibirisk kyla. Den kinesiska metoden med dubbla lager och luftspalt har verkligen rättfärdigat sig. Att bygga växthuset som en tillbyggnad till en befintlig byggnad sänker dessutom uppvärmningskostnaderna rejält. Minus 50 grader känns inte så farligt när det är plusgrader och rosorna blommar på insidan.
