Ett sekel av minnen: Från barnarbete till livsvisdom
Att nå den respektingivande åldern av 100 år är ingen liten bedrift. Det är ett helt sekel av upplevelser, präglat av efterkrigstidens karga landskap, emigrationens ovisshet och en barndom där lek var en lyx få förunnad. I programmet Centenarios på Canal Sur möter vi fyra andalusier som har levt i över hundra år. De delar med sig av hur det var att växa upp när livet inte gav några gratischanser.
Dessa hundraåriga pensionärer tvingades arbeta ”från soluppgång till solnedgång” under en era då minimilöner var ett okänt begrepp. Att lyckas få tak över huvudet och mat på bordet var en seger i sig. Många fick byta mjölk mot bröd eller fatta det hjärtslitande beslutet att sälja släktgården för att köpa en biljett över Atlanten i hopp om ett nytt liv. Trots detta, när de får frågan om hur de mår, svarar de ofta med samma livsglädje: ”Väldigt, väldigt bra.”
”När jag kom hit var det dags att börja arbeta”
Manolo är en av de hundraåringar som tvingades arbeta från mycket späd ålder, och hans arbetsplats var långt ifrån de bekväma kontor vi ser idag. ”Redan vid sex års ålder vaktade jag kalkoner, grisar och getter ute på fälten”, minns han. Tiden för lekar existerade inte. Han påminner oss om en hårdare verklighet där skolgången var bristfällig. Benito, känd som ”Matito”, minns hur de använde naturens egna redskap för att lära sig grunderna: ”Vi tog en svart skifferplatta och en liten sten för att skriva siffror och bokstäver.”
På kvällarna samlade en granne barnen för att lära dem skriva. Hans dotter berättar rört: ”Han kan läsa allt på TV:n nu. Han läser långsamt, men han kan läsa och skriva sitt namn, till skillnad från min mor som fick underteckna dokument med sitt fingeravtryck.” Poeten José Manuel de Lara, född 1929, fick aldrig gå i skolan på grund av tidens omständigheter. Utan böcker tvingades han uppfinna sina egna historier på vinden där vete förvarades: ”Eftersom jag knappt hade några böcker att läsa, fick jag läsa mig själv.”
Kärleken i en tid utan genvägar
Under 1940- och 50-talen fanns ingen Tinder; man fick vänta och hoppas på att ens känslor skulle besvaras. José Manuel berättar att det tog honom ”ett år och tre dagar” att få ett ja från sin älskade Pepita. ”Pepita, jag vill bara att du säger ja eller nej”, skrev han i ett av sina första brev. När han väl fick sitt ja sprang han till torget för att fira. ”Det fanns inte den här stressen då. Förhållanden var långa och strikt övervakade. Idag saknas ofta den där finkänsligheten och elegansen”, konstaterar han.
Arvet som blev till en biljett över havet
Emilias historia liknar tusentals andalusiers som sökte lyckan i Amerika. År 1950 sålde familjen allt de ägde för att betala för biljetterna till Argentina. ”Mina föräldrar sålde mammas arv, ett hus i Jete, för att betala resan, och det räckte knappt till mer än så”, förklarar hennes dotter. Resan var fylld av prövningar; Emilia drabbades av en ögoninfektion precis innan ankomsten till Buenos Aires och riskerade att skickas tillbaka. Hon lyckades ta sig i land genom att dölja ansiktet med en hatt och solglasögon.
Trots de hårda åren ser dessa människor tillbaka på sina liv utan bitterhet. Benito, som tillbringade 20 år som herde och sov i bergen, minns hur han sparade varje öre. När han till slut sålde sina får för två miljoner pesetas (vilket motsvarar ett betydande belopp, i dagens penningvärde cirka 130 000 kr), sydde han en innerficka i sin jacka: ”Vart jag än går, går mina pengar med mig.” Med sina 100 år fyllda strålar han fortfarande av energi: ”Jag mår väldigt bra. Helt fantastiskt bra.”
Livet då var, enligt José Manuel, ”oerhört svårt jämfört med idag”. Klassrum med 50 elever utan uppvärmning och arbete från barnsben var vardag. Men det födde också en otrolig resiliens – en förmåga att kämpa och aldrig ge upp. När de tillfrågas om hemligheten bakom att nå 100 år, talar de inte om mirakelkurer, utan om arbete, familj och att förbli aktiv. Som programmet sammanfattar det: oavsett om livet är två dagar eller hundra år, så vet vi det inte förrän det passerat. Och när det har passerat är det för sent om vi inte har tagit vara på det.
