I de iskalla och vilda vattnen utanför Grönlands kuster döljer sig hemligheter som först nu, tack vare ögon i rymden, börjar nystas upp. Grönland är inte bara en skådeplats för storpolitiska diskussioner, utan också ett territorium för monumentala vetenskapliga upptäckter. Forskare har nu identifierat närmare 8 000 flytande mattor av makroalger, en upptäckt som kan förändra vår förståelse för havets förmåga att lagra koldioxid.
En osynlig flotta i det kalla norr
Fyndet gjordes utanför Grönlands sydvästra kust, en region där havets mörka djup nu visar sig vara en viktigare koldioxidsänka än vi någonsin anat. Studien, som publicerats i den ansedda tidskriften Science of The Total Environment, kastar nytt ljus över hur koldioxid som fångas vid kusterna kan transporteras och låsas fast i havets djupaste skikt.
Genom att analysera över 1 300 högupplösta bilder från satelliten Sentinel-2, en del av det europeiska Copernicus-programmet, lyckades forskarna kartlägga exakt 7 973 mattor av makroalger. Dessa var utspridda över Grönlands sydvästra kontinentalsockel och in i Labradorhavet.
Från kusten till havets avgrund
Det som gör detta fynd så betydelsefullt är inte bara mängden alger, utan deras resa. Tidigare har observationerna varit fragmentariska, men med modern fjärranalys har man kunnat se att dessa mattor inte är isolerade händelser. De är en del av ett utbrett och återkommande fenomen. Satellitdata visar hur dessa gröna massor driver långt ut till havs, bort från de kustnära områden där de en gång föddes.
- Långväga resor: Algerna kan färdas hundratals kilometer under 12 till 60 dagar.
- Naturens precision: Under resan behåller de sin struktur tills de når områden där havets dynamik förändras drastiskt.
- Den stora sänkningen: Under vintern dras algerna ner i djupet genom konvektion, där det enorma trycket får deras flytorgan att kollapsa.
Den saknade pusselbiten i klimatarbetet
Forskarlaget kombinerade satellitbilderna med data från 305 flytande mätstationer, så kallade drifters, för att rekonstruera algernas väg. Genom att använda avancerade modeller för partikelspårning och numeriska simuleringar har man kunnat bevisa hur det organiska kolet bokstavligen sugs ner i havets eviga mörker.
Detta är den saknade pusselbiten som forskarvärlden letat efter. Man har länge vetat att algskogar binder kol, men mekanismen som transporterar detta kol från kustlinjen till havets botten har varit höljd i dunkel. Nu stärks bevisen för att kustnära ekosystem är livsavgörande, inte bara för den biologiska mångfalden, utan för hela planetens klimatiska balans.
När dessa alger slutligen vilar på havets botten, tar de med sig atmosfärens överskottskol och gömmer det där det inte kan skada vår atmosfär. Det är en tyst, naturlig process som pågått i årtusenden, och som vi nu äntligen börjar förstå vidden av.
